ekempe

Fan, varför förstår man inte att man är lycklig när man är lycklig? Varför inser man det efter att allt är slut? När sista kapitlet i lyckan är slut och boken är stängd, det är då man inser hur jävla lycklig och hur bra man hade det. Varför lär man sig aldrig ta vara på saker?

Jag hade nog världens underbaraste sommar utan att jag själv visste om det. Den bästa jag haft egentligen. Men jag fattade det aldrig, jag förstod inte hur jävla bra allt var. 

Jag hittade en bästavän för livet. 

Jag hittade mina två allra bästa killkompisar. 

Jag hade riktigt kul och levde för dagen vissa gånger.

Jag fick veta hur det var att vara riktigt jävla kär. 

Jag mötte nya människor. 

Jag hade en underbar skolavslutning.

 

Men nu. Nu är allt slut, min bästavän och jag har inte längre den där drömkontakten, men vi försöker låtsas som om den fortfarande finns där. Men det gör den inte, vi försöker inte låtsas om att vi glider ifrån varandra, men det gör vi, för varje jävla dag som går och utan henne så går det inte. Mitt liv kommer stanna upp, mitt liv kommer bli svart och tillsut släckas. Hon är ljuset i mitt liv och den enda människan på jorden som jag skulle ta mitt liv för. Jag älskar henne över hela mitt hjärta. Mina bästa killkompisar har jag glidit ifrån, en av dem har verkligen försvunnit ur mitt liv. Vi pratar om att träffas hela tiden, men de blir aldrig av. Vi hörs aldrig av och nu är allt borta. Mina första riktiga kärlek var en skithög som jag ångrar att jag någonsin träffat, jag avskyr honom över hela mitt hjärta. Jag önskar jag kunde krossa hans hjärta som han krossade mitt. Alla de nya människorna jag träffade har jag tappat kontakten med, de finns ingen kvar med mig. Att leva för en dag går inte längre då alla vänner sakta men säkert försvinner rakt ur mitt liv och jag kan inget annat göra än att stå och titta på medan tårarna sakta rinner. Min skolavslutning... Min underbara klass, 3 år fick vi, 10 år med vissa... Jag har förlorat 2 bästavänner under dessa år, mina själsfränder som visste allt om mig som jag nu inte ens hälsar på när jag ser dem längre. De är hemskt. Alla mina klasskompisar, hur mycket man än avskydde er och Rådmansö så saknar jag det så jävla mycket. Jag saknar tryggheten, jag saknar att inte behöva fixa sig alls, jag saknar att de bara tog 10 minuter till skolan och att alla tog samma buss. Helvete. Jävla helvete. Ge mig alla träslöjdslektioner med Lina då vi bara satt och sjöng rapp rakt ut och inte gjorde ett skit och kaxade med läraren, medans han skällde ut den ena gjorde den andra miner bakom hans rygg. Våra träfiolsklockor. Sedan alla gånger man sov under NO lektionerna, hur vi skolkade från spanskan och gömde oss på skoltoaletten och var livrädda att Susanna skulle hitta oss. Alla gånger man skrikit på Anna för att hon inte hjälpt en på matten och NOn, alla gånger man aldrig höll tyst på lektionerna, när man var skitlack för att killarna aldrig höll käften och klättrade in och ut genom fönstrena så Anna blev galen, att sätta på halsduken runt huvudet så man såg ut som en flintis, att sitta längst ner i korridoren med alla tjejer och snacka skit, att ha alla jävla drama bråk, alltid sitta mot husväggen ner mot sjön för att sola på våren, bråka om vem som skulle få sitta mot den där trägrejen, alla gånger vi smygit från maten genom idrottshallen fast än man inte fick och så kom Sofia efter, alla gånger vi skrikit av lycka när vi fått G på matteproven och de gånger vi har gråtit för att vi fick IG. 

 

Vad är det här? Är det i den här riktningen mitt liv ska gå? Ska mitt liv gå mot min död? Mitt hjärta kommer slitas itu om jag ska behöva lämna allt de där här ovanför. Jag kan inte. Det går inte. Jag måste tillbaka. Det här går inte. Vad fan ska jag göra? Jag går sönder inuti, fan nu gråter jag. Helvete. 

 

Mitt liv trasas sönder, jag hatar det här, jag kan inte leva såhär, snälla ta mig tillbaka till sommaren 2012. Snälla, mitt liv var så underbart. Det kan inte vara bra för en människa att må och sakna såhär. Känns som om någon sticker en kniv i mitt hjärta, jag skakar och gråter. Jag fixar inte mer nu. 

Vissa dagar är värre än andra Emma, det blir bättre imorgon... Men så kommer en annan ensam och mörk natt och känslorna kommer med full kraft tillbaka. Fan varför skulle jag börja kolla tillbaka på gamla bilder. Jävla mig.

Du suger Emma, du är värdelös, dö äckel.

Fitta.