ekempe

Nu måste jag bara få skriva av mig lite. Vill inte ha uppmärksamhet och blablabla, men jag vill att mina vänner ska veta hur jag är egentligen. För vissa tycker nog jag är ganska jobbig med tanke på hur jag funkar. Jag är diagnostiserad med, depression, svår ångest, ADD, autism och aspergers. Men jag har ingen av diagnoserna fullt ut, jag har aspekter av dem. Men depressionen och ångesten har jag fullt ut. Men nu tänker alla "Okej hon har depression, men de har ju typ alla, sluta lek". Men det är faktiskt så att jag har gått till några utav de bästa psykologerna i Stockholm och fått den diagnosen. Jag skär mig inte, jag ligger inte uppe hela nätterna och gråter. Men jag hatar mig själv. Jag hatar den människan jag är, hur jag funkar. Jag vill bara vara normal, jag vill kunna funka bland människor normalt. Jag får fruktansvärda ångestattacker när jag blir ensam. Att vara ensam är min värsta mardröm, till exempel i skolan, om jag skulle behöva sitta ensam i matsalen så skulle jag dö. Alla tycker det är jobbigt, men alltså jag skulle dö mentalt. Jag skulle inte kunna andas bara jag tänkte på det, jag skulle inte kunna koncentrera mig på hela dagen för jag skulle bara tänka på det. Jag skulle inte ens kunna gå och äta för att jag får sådan ångest över det.

 

Tänk er att att alltid gå runt och känna att du inte duger, du är äcklig och ful. Varje gång jag träffar en ny person så tänker jag "Nu ska jag vara trevlig och rolig, kom igen nu Emma". Men ändå så sabbar jag det varje gång, de blir alltid så att personen tycker jag är konstig eller så. Iallafall så tror jag det i mitt huvud. Så efter varje gång jag träffat någon ny person så blir jag galen på mig själv. Jag slår ner mig själv till marken mentalt. Jag säger aldrig någonting för jag är rädd för att säga fel, för mig kommer liksom inte orden automatiskt, det tar all min kraft att försöka komma på något att säga. Sedan när jag väl säger någonting så har jag suttit och tänkt ut det hur länge som helst i mitt huvud så det låter bara jättekonstigt när jag säger det, de är då jag får konstiga blickar eller inget svar. Då vill jag bara dö, då är jag där igen. Du duger inte, ingen tycker om dig Emma. Du kan lika gärna dö. Sedan måste jag alltid bekräfta allting 5 gånger extra innan jag gör någonting, ingen kan säga till mig bara "Vi ses där klockan 9". Utan då måste jag fråga 45 personer innan jag verkligen vet att vi ska ses där klockan 9. Jag förstår att alla som jag frågar 700 gånger samma sak tycker jag är jobbig. För jag är jobbig. Men jag vet inte vad jag ska göra åt mig själv. Jag förstår inte, jag vet inte hur jag ska göra för att få mig själv att funka. 

Sedan om någon människa tittar på mig, då tänker jag bara "åhnej, vad är det för fel nu, har jag en fläck på tröjan?, Är jag fläckig i ansiktet?, Har mitt smink runnit? sitter min mössa konstigt?" Seriöst det finns bara massa dåliga tankar som snurrar i mitt huvud, jag har aldrig tänkt något bra om mig själv. 

 

Om någon människa ska lära känna mig så kan det ta ett halvår. Ärligt talat. Jag har sjukt svårt för att öppna mig, och alla tycker bara jag är konstig och jobbig. Sedan när jag väl lär känna en person så går det sjukt fort, och då tycker personen ofta att jag är väldigt snäll. Men de har tyckt att jag var konstig innan, MEN JAG FÖRSTÅR DET, jag gör verkligen det. Men förlåt, jag vet inte vad jag ska göra för att de ska bli bättre. Alla säger "Men de är bara säga något". Nej, de är inte bara att säga något, inte för mig. Jag fungerar inte så, de är som ett säga till någon med grov dyslexi "Läs det här utan att staka dig". Liksom det funkar inte så, jag fungerar inte bland människor. Jag KAN inte säga jag älskar dig, jag har  försökt så många gånger men det fastnar i halsen. Jag kan säga "I love you" men inte "jag älskar dig" och mena det. Jag kan inte säga det till min mamma, pappa, syster, jag kan inte ens säga det till min bästavän. Jag har verkligen försökt, men ingen fattar hur det känns, det fastnar liksom, de känns helt jävla fel för mig att säga det. Sen kan jag inte ens röra min familj, jag har aldrig kramat min syster, pappa eller mamma. Jag får rysningar genom hela kroppen, men de är mest min syster jag har problem med. De kan liksom vara så att bara hennes fot rör mig och jag kan liksom rycka till och så ryser jag i hela kroppen. 

 

Har försökt äta tabletter, var jätte emot det först, men testade sedan. För testade jag Egualisym, då kände jag ingen skillnad över huvudtaget. Så jag gick över till Concerta som har en längre verkningstid. 12 timmar. Då kände jag inte heller något, så vi gick över till dubbla dosen och då. Då mådde jag så jävla dåligt, jag ville gråta, skrika på samma gång. Var så jävla lättirriterad, mamma kunde liksom säga "Hur går det med läxorna Emma?" Då kunde jag skrika jävla horjävel till henne, de kom liksom ofrivilligt. Alltså så mådde jag fruktansvärt dåligt, och har nu lagt av helt med det. 

 

Jag tror också de diagnostiserade mig med depression för att jag hänger kvar så mycket i det gamla, jag är fortfarande ledsen över min mamma och pappas skilsmässa och det var snart 10 år sedan och det gör det inte bättre av att jag har sjukt bra långtidsminne. Man kan ju tro att de är en "cool" sak att ha, för jag kommer liksom ihåg "filmsnuttar" från när jag var 4 år gammal bara som jag kan återberätta in i minsta detalj. De spelas upp som en film i mitt huvud. Men alltså ett bra långtidsminne + depression är ingen bra kombination. För allt som händer och har hänt ältas i ditt huvud, dag in och dag ut. Du får aldrig lugn och ro. Jag är liksom fortfarande sjukt ledsen över saker som hände i somras, liksom släpp det Emma. DET ÄR ÖVER. Men jag kan inte släppa det, jag vill att mina föräldrar ska vara tillsammans igen, jag vill vara liten igen. Åh snälla kan någon bara få mig att glömma...

 

Jag vill inte vara såhär, men nu är jag såhär. Ingen verkar gilla mig för den jag är, men då får de väl vara så. Ni får väl tycka jag är konstig och tyst, men innerst inne är jag verkligen allt annat än det.